Opeth
Still Life (1999)
Progressiv dödsmetall
Progressiv dödsmetall av sällan skådad briljans. Blytunga partier som får den hårdaste metallskallen att chippa efter andan varvas med 70-talsinfluerade progrockpartier, vackra som vårens alla färger. Opeth är kontrasternas orkester, och när de bjuder upp till dans, tackar man inte nej.
Låtmaterialet är av absolut toppklass, har finns allt. Mikeal Åkerfeldt är huvudlåtsnickrare, gitarrist, sångare samt geni, i min värld finns det inga tvivel.
Inledande "The Moor" sammanfattar plattan perfekt. Den börjar lugnt och atmosfäriskt för att efter någon minut övergå till brutalt mangel där Åkerfeldt introducerar sitt otrloliga growl för lyssnaren. Låten byter därefter skepnad igen och förvandlas till en mer rockig histora. Så här håller det på, det finns inga direkta låtstrukturer, förutom i den lugna och melodiska balladen "Benighted". På andra håll byggs stämningar upp, för att på några få ögonblick rivas och övergå i ett helvetiskt mangel. Låten "Serenity Painted Death" är ett utmärkt exempel på varför Opeths musik klassas för progressiv. Den innehåller ett otroligt snyggt genomfört jamparti med gitarrer ala psychadelisk rock, (som hämtat från 60 talet, dock med ett modernt sound) som successivt övergår till det rakt motsatta. Om man nu tar sig friheten och kallar musiken för näst intill felfri så är produktionen det samma. Dynamisk och ren där man hör alla instrument glasklart, och när det manglas känns det som om väggarna rasar runtomkring en. Precis som det ska vara med andra ord.
Åkerfeldt väljer sina vapenbröder med omsorg, det hör man. Hela orkestern behärskar sina instrument till fullo. Gitarrerna är riktigt snyggt lagda precis som basen. Där andra dödsmetalgäng väljer att gömma basen i skymundan gör Opeth det motsatta, de lyfter fram den så att den får vara med. I vissa lugna partier får den till och med agera huvudperson och föra melodin.
Åkerfeldt har förutom sitt growl en utomordentligt vass pipa, och då syftar jag inte på "power metal-falsett" utan en helt vanlig men underbar röst. De lugna partierna ackompanjeras oftast av denna.
Trummorna gör sitt, även de. När det vankas brutal döds, trampar och slår Mendez likt en robot, för att sedan visa motsvarande musikalisk skicklighet och känsla i de lugna partierna.
Inte en dålig låt så långt örat kan nå. Visserligen är låtarna långa, men de uppfattas aldrig som monotona då vi bjuds på överrasknigar med jämna mellanrum. Jag kan fortfarande upptäcka korta 1 till 2 minuterspartier som bara de i sig, gör albumet prisvärt. Otroligt mycket musik för pengerna, vilket vi konsumenter inte är bortskämda med i dagsläget.
Sammanfattningsvis; Opeth levererar ett stycke musik där det tunga och brutala lever i symbios med det lugna, vackra. "Still Life" har en speciell plats i mitt hjärta och den är lätt för mig att betygsätta. Med andra ord är det ingen slump att just detta album valdes till det första inlägget. Jag ger den högsta betyg, vilket är;
mästerverk
